Category Archives: Uncategorized

Del 1. Paragraf 1-6.

1. Att de nya ting som sedan länge har stört världens länder och hållit dem i en feberaktig spänning, för eller senare skulle ta sig från de politiska regionerna över till den praktiska ekonomins domäner är inte oväntat. Industrierna och deras metoder har totalförändrats och relationen mellan chefer och arbetare har omstöpts. Rikedomarna har samlats i händerna på några få och det stora flertalet har lämnats i fattigdom. Arbetarna har höjt tankarna om sig själva och skapat en starkare gemenskap mellan sig. Alla dessa ting, utan att även nämna sedeförfallet, har fört med sig påtagliga konflikter. Överallt är sinnena på spänn och i en rastlös väntan vilket ensamt räcker för att bevisa hur många starka uppfattningar som häri är inblandade. Denna situation tar upp vetenskapsmännens snille, de klokas vishet, de folkliga sammanslutningarna eftertänksamhet, lagstiftarnas insikt och de styrandes anvisningar. I denna stund är det tydligt att ingen annan fråga plågar så den mänskliga själen.

2. Därför vördnadsvärda bröder, som det vid tidigare tillfällen har varit nödvändigt att vederlägga falska läror, har vi skrivit till er å Kyrkan och hela samhällets vägnar. Vi har utfärdat skrivelser angående politisk makt, mänsklig frihet, statens kristna sammansättning och liknande områden, och vi har därför nu funnit det lämpligt att beröra arbetarklassens situation. Detta är ett område vi redan tidigare berört i förbifarten men i det föreliggande brevet kräver vårt apostoliska uppdrag att vi behandlar frågan på ett bestämt och detaljerat sätt så att inga missuppfattningar uppstår kring vilka principer som krävs för sanningen och rättvisans fastställande. Diskussionen är inte lätt och inte heller är den utan faror. Det är ingen lätt uppgift att definiera de relativa rättigheterna och de ömsesidiga skyldigheterna mellan rik och fattig och mellan kapital och arbete. Och faran ligger i det att sluga agitatorer är fast beslutna om att använda dessa åsiktsskillnader för att förvrida människors omdömesförmåga och uppvigla folket till revolt.

3. Hur som helst ser vi tydligt, och kring detta finns en bred samsyn, att något lämpligt botemedel snabbt måste hittas för det elände och lidande som så orättfärdigt fallit på majoriteten av arbetarklassen då de gamla hantverksskråna avskaffades under det förra seklet och inget annat organisatoriskt skydd sattes i dess ställe. Det religiösa medvetandet från förr har försvunnit från offentliga institutioner och åsidosatts i lagar. Därför har arbetaren gradvis isolerats och gjorts hjälplös i händerna på hårdhjärtade arbetsgivare och den okontrollerade konkurrensens girighet. Skadan har förvärrats av rovgirigt ocker vilket, även om det fördömts mer än en gång av Kyrkan, om än under andra förklädnader fortfarande utövas av giriga och vinningslystna människor. Till detta måste även tilläggas att hyrandet av arbetskraft och handelsverksamheten är koncentrerad till en förhållandevis liten grupp vilket gjort att ett litet antal mycket förmögna män kunnat lägga ett ok på de myllrande massorna inte mycket olikt slaveriets.

4. För att finna bot på dessa fel försöker socialisterna, genom att anspela på den fattiges avundsjuka mot den rike, avskaffa det privata ägandet och hävdar att individens egendom ska bli det allmännas egendom och handhas av staten eller kommunala organ. De anser alltså att genom att överföra egendomen från den enskilde till det offentliga skulle den nuvarande situationens onda ting ställas till rätta i den mån att varje medborgare skulle få sin beskärda del av vad som finns att tillgå. Men deras invändningar är så uppenbart verkningslösa för att lösa detta problem att vore de satte i verket skulle arbetaren vara den förste att lida av dem. Dessa lösningar är dessutom särskilt orättvisa då de skulle plundra de rättmätiga ägarna, förvanska statens funktion och skapa fullständig förvirring i samhället.

5. Det är obestridligt att när en man sysselsätter sig med lönande arbete är den drivande anledningen och motivet för hans arbete att skaffa egendom och följaktligen äga den som sitt egen. Om en man hyr ut sin styrka eller sitt kunnande till en annan så gör han det för att som kompensation få det som är nödvändigt för att tillfredställa sina behov och därigenom har han uttryckligen för avsikt att förvärva en full och äkta rättighet, inte bara till ersättningen utan också till det fria förfogandet över denna ersättning på det sätt han behagar. Om han följaktligen lever återhållsamt, sparar pengar och för att få större säkerhet investerar sina besparingar i land och jord, vilket bara är hans lön under en annan form, och huset som den arbetande mannen köpt skall alltså lika fullt som den lön han mottager vara till hans förfogade. Men det är precis i denna äganderätt, vare sig egendomen består av jord eller djur, socialisterna genom sin strävan att överföra egendomen från individerna till samhället i stort, slår mot varje lönetagares intresse eftersom det skulle frånta honom rätt att själv förfoga över sin lön och allt hopp om att öka sina tillgångar och förbättra sina livsvillkor.

6. Vad som dock är av större vikt är att lösningen de föreslår är uppenbart mot rättvisan. För varje människa har av naturen rätt att äga tillhörighet som sin egen. Detta är en av huvudskillnaderna mellan människan och djuren. Vilddjuret saknar förmåga att styra sig själv och är styrd av två instinkter vilka håller hans krafter på vakt, driver honom att utveckla dem på ett passande sätt, samt stimulerar och manar honom till handling utan någon viljekraft. Den ena av dessa instinkter är självbevarelsedriften den andra fortplantningsdriften. Bägge kan uppnå sina mål med hjälp av föremål i deras närhet men bortom denna gräns kan djuret inte gå för deras handlingar drivs enbart av deras känslor och i den speciella riktning dessa frammanar. Men med människan är det helt annorlunda. Hon besitter å ena sidan djurets natur i sin fullhet, och njuter följaktligen minst lika mycket som de andra djuren förverkligandet av materiella ting. Men den fulländade djurnaturen är ändå långtifrån människan i hennes fullhet och är i sanning enbart människans ödmjuka tjänarinna och skall stå till hennes tjänst. Det är anden, eller förståndet, som är den vikigaste beståndsdelen i oss mänskliga varelser och det är detta som gör en människa till människa och skiljer henne från vilddjuret. Av samma anledning är människan ensam i djurriket försedd med förnuft och det måste vara hennes rätt att äga inte bara ting för tillfälligt och pengamässig användning såsom andra levande varelser gör utan att ha dem i stabilt och permanent ägande.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Del 2. Paragraf 7-12.

7. Detta blir än mer uppenbart om människans natur tas i beaktande lite mer djupgående. Människan greppar genom sin förnuftsförmåga oräkneliga mängder ting, länkar framtiden med nutiden, och är herre över sina egna handlingar, leder sin väg under den eviga lagen och Guds makt, vars försyn styr allting. Därför står det i hennes makt att använda denna valfrihet inte bara i ting som berör hennes nuvarande välfärd utan också sådant som hon bedömer kan vara till hennes fördel i framtiden. Därför skall människan inte bara äga jordens frukt utan även dess land och mark om avkastningen skulle behöva sparas för framtiden. Människans behov tar inte slut utan upprepar sig på nytt och även om de tillfredställs idag kräver de nya resurser imorgon. Naturen måste därför passande nog ha gett människan en källa som är stabil och alltid finns till hands för henne så att hon kan hämta resurser kontinuerligt. Detta stabila tingens tillstånd finner hon enbart i jorden och dess frukter. Det finns ingen anledning att föra in staten. Människan föregår staten, och ägde innan någon stat ännu formats rätten att sörja för sitt kroppsliga uppehälle.

8. Att Gud har givit jorden att användas och njutas av hela människosläktet kan på intet sätt användas för att förbjuda privat ägande. För Gud har givit jorden till människan generellt, inte på det sätt att alla utan undantag kan handla med den som de behagar, utan att ingen del av den har tillskrivits någon speciell och att det privata ägandets gränser har lämnats till att bestämmas av människans eget arbete och de olika folkens lagar. Även om jorden fördelats mellan privata ägare slutar den inte att tjäna allas behov då det inte finns någon som inte lever av vad den producerar. De som inte äger jorden deltar genom sitt arbete och det kan därför med säkerhet sägas att alla människors levebörd kommer antingen från arbete på ens egen mark, eller från en möda, en kallelse, som antingen betalas genom vad jorden själv frambringar eller genom det som ges som utbyte för vad jorden bringat fram.

9. Här har vi alltså ytterligare bevis att privat ägande är i linje med naturens lagar. Det som behövs för livets bestående och för människans välgång produceras i stort överflöd från jorden men inte förrän människan har brukat den och ägnat den sin omsorg och skicklighet. Nu när människan använder sitt sinnes förmågor och sin kropps styrka till att frambringa naturens frukter gör hon också den mark hon brukar till sin egen och på den del av jorden lämnar hon vad som kan kallas ett intryck av hennes personlighet, och det är därför inte annat än rättvist att hon skall äga den lotten som sin egen och har rätten att uppbära den utan att någon annan skall kränka denna rättighet.

10. Så starka och övertygande är dessa argument att det verkar otroligt att någon på nytt skulle framställa förlegade uppfattningar tvärt emot vad som här förklarats. De erkänner att det är acceptabelt för en privatperson att bruka jorden och dess frukter men att det är orättvist att någon ska äga antingen landet på vilket han byggt eller egendomen han har brukat. Men de som förnekar dessa rättigheter uppfattar inte att de bedrar människan på frukterna av hennes eget arbete. För jordens som bearbetas och brukas med omsorg och skicklighet förändrar fullkomligt till sitt skick; vad som förut var vilt är nu fruktbart, vad som förut var tomt ger nu överflöd. Den som har förändrat och förbättrat landet blir alltså så helt och hållet en del av det att de i hög grad blir oskiljaktiga och omöjliga att lösgöra från varandra. Är det rättvist att frukten av en mans svett och möda skall ägas och njutas av någon annan? Nej, det är rätt och riktigt att arbetets resultat skall tillhöra dem som har gett sitt arbete i det.

11. Med rätt är alltså den allmänna uppfattningen bland människor, utan påverkan från de få meningsmotståndarna som hävdat den motsatta uppfattningen, vilken har kommits fram till genom noggrant studium av naturen och dess lagar som legat till grund för ägandets spridning och praxis i alla tider, som välsignat det privata ägandet som är i samstämmighet med människonaturen och som leder på det mest omisskännliga sättet till fred och lugn i människans liv. Samma princip som bekräftas och genomdrivs genom de civila lagarna vilka så vida de är rättvisa får sin bindande kraft genom naturens lagar. Den gudomliga lagens auktoritet sätter gränser och förbjuder oss i de strängaste termer att åtrå det som tillhör en annan; ”Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller hans tjänare eller hans tjänarinna, inte heller hans oxe eller hans åsna, eller något annat som tillhör honom” (2 Mos 20:17).

12. Rättigheterna som här talats om och tillkommer varje människa individuellt ses i än starkare ljus när det betraktas i relation till människans sociala och privata åtaganden. Vid valet av civilstånd är det obestridligt att alla har den fulla rätten att följa Jesu Kristi råd att leva ogifta eller att binda sig genom äktenskapets band. Ingen mänsklig lag kan upphäva den naturliga och ursprungliga rätten till äktenskap eller på något sätt begränsa äktenskapets viktigaste och huvudsakliga syfte vilket helgats genom Guds auktoritet från begynnelsen; ”Varen fruktsamma och föröka eder” (1 Mos 1:28). Familjen är alltså ett ”samhälle” i människornas hus, ett litet samhälle skall erkännas men icke desto mindre ett riktigt samhälle och ett äldre än någon stat. Följaktligen har det speciella rättigheter och plikter vilka är tämligen oberoende av staten.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Del 3. Paragraf 13-18.

13. Rätten till egendom, vilken har bevisat tillhöra naturligt de individuella personerna, måste likaså tillhöra mannen i hans roll som familjens överhuvud, för att inte säga att denna rätt är ännu viktigare i förhållande då den mänskliga personen får en vidare utsträckning i familjegruppen. Det är en av naturens heligaste lagar att en far ska sörja för föda och nödvändigheter för sin avkomma och likaså är det naturligt att ha skulle önska att hans barn vilka, så att säga, bär vidare på och fortsätter hans personlighet, skulle få från honom vad som är nödvändigt för att hålla dem borta från brist och misär mitt ibland det dödliga livets osäkerheter. På inget annat sätt kan en fader påverka detta än genom ägandet av produktiv egendom vilket han kan överföra till sina barn genom arv. En familj är som vi sett, inte mindre än en stat ett äkta samhälle, styrt genom en auktoritet speciell för den själv, nämligen faderns auktoritet. Detta gör därför att gränserna vilka är föreskrivna för själv anledningen att den existerar får inte överträdas och familjen har åtminstone jämbördig rätt med staten i valet och strävandet efter sådant som är nödvändigt för dess bevarande och dess rätta frihet. Vi säger också ”åtminstone jämbördig” för på samma sätt som det privata hushållet är förelöpare, i praktiken likväl som i teorin, till människans samling till samhällen, måste familjen följaktligen ha rättigheter och skyldigheter som är föregående samhällets, och som har sin grund mer direkt i naturen. Om medborgarna, om familjerna genom att ingå i förening och gemenskap, skulle uppleva hinder i samhället istället för hjälp och skulle finna sina rättigheter under attack istället för upprätthållande skulle samhället rätteligen vara något att avsky istället för åtrå.

14. Därför är uppfattningen att den civila makten skall tränga in och utöva ingående kontroll över familjen och hushållet en stor och fördärvlig villfarelse. Sant är att om en familj befinner sig i ett ohanterligt nödläge, fullkomligt utan vänners stöd och utan någon utsikt att klara sig, är det rätt att extrem nöd blir mött av offentligt hjälp eftersom varje familj är en del av samhället. På samma sätt om det på hushållets område skulle inträffa grava kränkningar av de ömsesidiga rättigheterna skall det offentliga ingripa för att tvinga parterna att ge till varandra sin beskärda del, för detta är inte att beröva medborgarna på deras rättigheter utan att rättvist och riktigt skydda och stärka dem. Men de styrande i samhället får inte göra mer, för här bjuder naturen dem att stanna upp. Faderns ansvar kan varken upphävas eller absorberas av staten då den har samma källa som människolivet självt. ”Ett barn tillhör sin far” samt är och var fortsättningen av sin faders personlighet, och strikt talat tar barnet sin plats i det civila samhället inte av sin egen rätt men i rollen som en medlem av den familj i vilken det är fötts. För av den enkla anledningen att ”barnet tillhör sin far” är det som sankt Thomas av Aquino sade ”före det [barnet] nått förmågan till fri vilja, är de under sina föräldrars makt och ansvar”. Därför agerar socialisterna mot den naturliga rättvisan och förstör hemmets struktur genom att åsidosätta föräldrarna och försvara en statlig uppsyn.

15. Vid sidan av orättvisan är det helt uppenbart vilken upprördhet och vilket tumult det skulle bli hos alla klasser och till vilket avskyvärt slaveri medborgarna skulle utlämnas. Dörren skulle öppnas på vid gavel för avundsjuka, ömsesidig förolämpning och till osämja, rikedomens källor skulle uttömmas för ingen skulle längre ha något intresse av att använda sina talanger eller sin flit, och den idealjämlikhet om vilken de närt behagliga drömmar skulle i själva verket bli ett utjämnande av alla ner till samma nivå av misär och förfall. Det är därför tydligt att den huvudsakliga lärosatsen i socialismen, egendomsgemenskapen, måste vi å det starkaste ta avstånd ifrån då den bara skadar dem den var menad att gynna, är direkt motstridig människans naturliga rättigheter och skulle skapa förvirring och oreda i samhället. Den första och mest grundläggande rättesnöret man ska ha med sig för att lindra massornas situation måste vara det privata ägandets okränkbarhet. När detta har fastslagits går vi vidare till att visa var den sökta lösningen står att finna.

16. Vi nalkas detta ämne med tillförsikt när vi utövar det ansvar som rätteligen tillhör oss, för inget praktiskt svar härpå kan finnas utan religionen och Kyrkans ingripande. Då det är vi som är religionens hedersvakt och huvudsaklig utdelare av vad som gäller Kyrkan skulle vi, verkar det som, försumma vår befintliga plikt om vi inte ingrep. Utan tvekan kräver denna mycket allvarliga fråga uppmärksamhet och kraftansträngning från andra vid sidan av oss – slagfärdigheten hos statsmännen, hos arbetsgivarna, av de rika, ja även av de arbetande klasserna själva, för vilka vi vädjar. Men vi understryker utan tvekan att alla människans strävanden kommer att vara fåfänga om de lämnar Kyrkan utanför. Det är Kyrkan som insisterar på detta, genom Evangeliets auktoritet, genom vars läror konflikten kan få ett slut, eller åtminstone, göras avsevärt mindre bitter, då Kyrkan inte bara använder sina ansträngningar till att upplysa sinnena utan också att genom sina bud leda alla och en vars liv och handlingar. Kyrkan lyfter och förbättrar den arbetande mannens villkor genom en lång rad organisationer och gör sitt bästa för att värva alla klassers tjänster genom att diskutera och bemöda sig att på det mest praktiska sätt föra fram de arbetande klassernas intresse, och betänker att av denna anledning måste tillräckligt skydd finnas, i tillbörlig mängd och omfång, genom satens ingripande och lagens auktoritet.

17. Det måste i första hand erkännas att det medfödda och naturliga tillståndet inbyggt i de mänskliga affärerna måste tas med i beräkningarna för det är omöjligt att reducera samhället till en enda död nivå. Socialisterna gör i detta avseende sitt yttersta, men alla strävanden mot naturen är fåfänga. Det finns mellan människorna mångahanda och viktiga skillnader; folk skiljer sig i kapacitet, skicklighet, hälsa och styrka. Ojämlik rikedom är den nödvändiga följden av ojämlika villkor. Dessa ojämlikheter är långtifrån ofördelaktiga för individen eller samhället. Det sociala och det offentliga livet kan bara bevaras genom olika möjligheter till näring och ett agerande för de många delarna och att varje man som regel väljer det tillstånd som bäst passar hans speciella privata omständigheter. När det kommer till kroppsliga spörsmål även om människan aldrig fallit från oskuldens tillstånd skulle hon inte ha förblivigt rakt igenom sysslolös, men det som då hade varit hans fria val och glädje blev då obligatoriskt och det smärtsamma sonandet för hennes olydnad. ”därför vare marken förbannad för din skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina livsdagar.” (1 Mos 3:17).

18. På samma sätt kommer de andra smärtorna och vedermödorna i livet aldrig ha något slut på jorden, för syndens följder är bittra och tunga att bära och måste följa människan så länge hon lever. Att leva och att uthärda är därför mänsklighetens lott och låt dem sträva så mycket de kan, för ingen styrka och inget knep kommer någonsin att lyckas att förvisa den olycka och de bekymmer som omgärdar det. Om någon skulle hävda motsatsen, som hävdar frihetens välsignelse för ett hårt pressat folk, en ostörd vila och en konstant glädje, bedrar folket och deras lögnaktiga löften kommer bara en dag frambringa en värre ondska än den nuvarande. Ingenting är mer användbart än att se på världen som den verkligen är och samtidigt söka, som vi har sagt, någon annans stans för svaret på dess problem.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Del 4. Paragraf 19-24.

19. Det stora misstaget som görs i denna fråga som nu behandlas är att ansluta sig till tanken att en klass är naturligt fientlig till en annan och att den rike och arbetaren av naturen är menad att leva i ömsesidig konflikt. Så oförnuftig och falsk är den synen att den raka motsatsen är sann. På samma sätt som symmetrin i den mänskliga kroppen är resultatet av den passande föreningen av olika kroppsdelar är staten vigd av naturen att dessa två klasser skall leva i harmoni och samförstånd så att balansen i den politiska kroppen bevaras. Den ene behöver den andre; kapital fungerar inte utan arbete och inte arbete utan kapital. Gemensamt samförstånd resulterar i skönhetens goda ordning medan evig konflikt nödvändigt skapar förvirring och barbari. I förebyggandet av dylika stridigheter och för att begränsa dem är de kristna institutionerna fantastiska och talrika. För det första finns det ingen starkare mellanhand än religionen (var Kyrkan är uttolkaren och väktaren) för att hålla samman de rika och arbetarklassen samt påminna dem om deras plikter mot varandra och speciellt om rättvisans skyldigheter.

20. Av dessa plikter är följande bindande för proletärerna och arbetarna: att fullt och troget utföra det arbete som man fritt och rättvist enats om, aldrig förstöra egendom, aldrig skada arbetsgivarens person, aldrig hemfalla åt våld för att skydda den egna saken, inte delta i upplopp eller tumult, inta ha någon att göra med skälmska principers män som med skickliga löften om stora framsteg bearbetar folket och hetsar fram dåraktiga förhoppningar som vanligen slutar i onödiga sorger och smärtsamma förluster. Den rike ägaren och arbetsgivaren plikt är att inte se på deras arbetande människor som trälar utan att respektera varje människans värdighet, som en person med en kristen karaktär. De påminns vidare om att enligt naturligt förnuft och kristen filosofi är arbete i vinstsyfte något för människan hedersvärt och inte skamligt eftersom det tillåter henne att tjäna ett hederligt uppehälle. Att missbruka människor som om de vore saker i vinststrävande, eller att värdera dem enbart för deras fysiska styrka, är däremot sannerligen skamligt och omänskligt. Återigen kräver rättvisan att i relationen med den arbetande mannen måste religionen och hans själs bästa hållas i minnet. Följaktligen måste arbetsgivaren tillgodose att arbetaren har tid för sina religiösa plikter, att han inte utsätts för fördärvliga influenser och farliga tillfällen så att han förleds att försumma sitt hem och sin familj eller att förslösa sina inkomster. Vidare får arbetsgivaren inte pressa sina arbetare bortom vad de fysiskt förmår eller anställa dem för arbeten opassande för deras kön eller ålder. Hans stora och huvudsakliga plikt är att ge åt var och en vad som är rättvist. Utan tvekan måste innan det fastställs vilka löner som är rättvisa måste många saker beaktas, men rika ägare och arbetsledare skall ha i åtanke – att utöva utpressning mot den fattige och utblottade i vinstsyfte och att tjäna sin vinst på andras nöd är fördömt enligt alla lagar, mänsklig likväl som gudomlig. Att lura någon på den lön som rätteligen tillhör honom är en stor och himmelskriande synd. ”Se, den lön I haven förhållit arbetarna som hava avbärgat edra åkrar, den ropar över eder, och skördemännens rop hava kommit fram till Herren Sebaots öron.” (Jakobsbrevet 5:4). Slutligen måste de rika andäktigt avstå ifrån att sänka arbetarnas löner, vare sig genom tvång, genom bedrägeri eller ockeravtal och detta med goda skäl då den arbetande mannen i regel är svag och oskyddad och hans knappa tillgångar skall i proportion till dess litenhet betraktas som heligt. Skulle dessa bud där de blir noga åtlyda och satta i handling inte vara sig själva tillräckliga för att hålla nere alla strejker och alla dess orsaker?

21. Men Kyrkan som har Jesus Kristus som Herre och ledsagare strävar än högre. Hon framställer än mer perfekta regler och försöker att knyta samman klass med klass i vänskap och samförstånd. De jordiska tingen kan inte rätteligen förstås eller värderas om inte det kommande livet tas med i beräkningarna, det liv som inte känner någon död. Om tanken på ett kommande liv utesluts kommer omedelbart själva föreställningen om vad som är rätt och fel förgås, ja hela universums ordning skulle bli en ett mörkt och obegripligt mysterium. Den stora sanningen vi lär oss från naturen själv är också de stora kristna lärosatser på vilka religionens grundvalar vilar, att när vi har givit upp detta det nuvarande livet, skall vi verkligen börja leva. Gud har inte skapat oss för jordens förgående och övergående ting utan för de himmelska och eviga tingen. Han har givit oss denna värld som en exilort och inte som en bestående plats. När det kommer till rikedomar och andra sådana ting som människor kallar goda och eftersträvansvärda, vare sig vi har dem i överflöd eller saknar dem, när det gäller den eviga glädjen så är det likgiltigt, det viktiga är att använda dem korrekt. När Jesus Kristus med riklig nåd återlöste oss avlägsnade han inte de smärtor och sorger som i så hög grad är sammanvävda med varandra i vårt dödliga liv. Han omvandlande dem till sporrar till dygd och tillfällen till goda gärningar, och ingen människa kan hoppas på evig lön om han inte följer i sin Herres blodbestänkta spår. ”Om vi uthärdar med honom, skall vi också härska med honom” (2 Tim 2:12). Kristi verk och lidande vilket han accepterade av fri vilja har underbart gjort alla umbäranden och allt arbete ljuvare. Och inte enbart genom hans exempel, utan genom hans nåd och förhoppningen om evig ersättning, har han gjort smärta och sorg lättare att uthärda ”Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga (2 Kor 4:17). 22. Därför varnas de som ödet välsignat att rikedomar inte skänker frihet från sorg och inte är till någon hjälp för den eviga saligheten, utan snarare ett hinder (Matt. 19:23-24), att de rika skall darra inför Jesu Kristi förebråelse – en förebråelse så ovanlig i vår Herrens mun (Luk. 10:24) – och att en mycket utförlig redogörelse om allt vi äger kommer utkrävas till den Högste Domaren. Den största och viktigaste regeln i bruket av pengar är något den hedniske filosofen antydde, och som Kyrkan tydligt utlagt, och som inte bara gjort sig känd för människornas sinnen men också har bäring på deras liv. Den vilar på principen att det är en sak att ha rätten till ägandet av pengar och en annan att ha rätten att använda pengar efter eget gottfinnande. Privat ägande är som vi sett en naturlig mänsklig rättighet och att utöva denna rättighet såsom samhällsmedborgare är inte bara lagligt utan absolut nödvändigt. ”Det är lagligt” säger Sankt Thomas av Aquino, ”för en man att inneha privat egendom och det är också nödvändigt för människans fortbestånd”. Men om frågan ställs såsom ”hur skall ens egendom användas?” svarar Kyrkan utan att tveka med samme helige kyrkolärares ord: ”människan skall inte betrakta sina materiella egendomar som sina egna, utan som gemensamma för alla, och följaktligen utan tvekan dela dem med andra när dessa är i nöd”. Varav apostlarna med ”Bjud dem som är rika i denna tidsålder… att vara givmilda och gärna dela med sig” (1 Tim. 6:17-18). Sant är att ingen är tvungen att dela med sig till andra av vad som behövs för hans egna och hans hushålls behov, inte ens att skänka bort vad som är nödvändigt för att han tillbörligt skall kunna upprätthålla sin levnadsstandard, ”för ingen skall leva annat än passande”. Men när vad nödvändigheten kräver har fullgjorts och ens ställning skäligt tagits i beaktande blir det en plikt att ge till de fattiga av vad som blivit över. ”Era fat och bägare är fulla. Dela med er till de fattiga”. (Luk. 11:41.) Det är en plikt och inte (förutom i extrema fall) en rättvisa, av kristen kärlek, en plikt som inte genomdrivs av mänsklig lag. Men människornas lagar och domar måste ge plats åt Kristi den sanne Gudens lagar och domar, som på många sätt uppmanar Sina följeslagare att ge allmosor – ”Det är saligare att ge än att få” (Apg. 20:35); och som skall betrakta allt vad ni har gjort eller inte gjord för de fattiga som vad ni gjort eller inte gjort mot Honom själv – ”Allt vad ni har gjort för en av dessa minsta bröder, det har ni gjort mot mig” (Mat. 25:40). För att sammanfatta vad som sagts: den som från den gudomliga givmildheten fått en stor del av världslig välsignelse, vare sig den är yttre, materiellt eller intellektuell, har fått dem för syftet att använda dem till fulländandet av sin egen mänskliga natur, och samtidigt för att utnyttja dem såsom Guds försyns väktare, till gagn för andra. ”Han som har talang,” säger Gregorius den store ”se till att han inte döljer det som han har i överflöd, låt honom skynda sig till barmärtighet och generositet, han som har talang och skicklighet, låt honom gör sitt bästa för att dela användningen och nyttan därav med sina grannar.”

23. För dem som inte besitter rikedomens gåvor lär Kyrkan att i Guds ögon är fattigdom ingen vanära och att det inte är något att skämmas över att tjäna sitt levebröd genom arbete. Detta genomdrivs genom vad vi ser i Jesus Kristus själv ”han, som var rik, blev fattig för er skull” (2 Kor 8:9) och som är Guds Son och Gud själv valde att verka som och bli sedd som en snickares son och drog sig inte för att tillbringa en stor del av sitt liv som snickare själv ”Är det inte snickaren, Marias son ” (Mark 6:3).

24. Genom begrundandet av denna gudomliga Förebild är det lättare att förstå att det sanna värdet och ädelheten i människan ligger i hennes moraliska kvalitéer, det vill säga dygden, dygden som vidare är människans gemensamma arv, likvärdig i nåbarhet för hög likväl som låg, fattig som rik, och att dygden och dygden ensam, var den än återfinns, skall åtföljas av den eviga salighetens belöning. Nej Gud själv verkar snarare vända sig till dem som lider olycka, för Jesus kallar de fattiga ”saliga” (Matt 5:3) och i kärlek inbjuder han dem i slit och sorg att komma till Honom för tröst (Matt 11:28) och han visar den mildaste kärlek de ringa och de fattiga. Dessa betraktelser kommer ofelbart att hålla nere de bemedlades högfärd och inge hopp till de fattiga och uppmana de förstnämnda att vara generösa och de senare att vara återhållsamma i sina begär. På så sätt skulle barriären som högmodet uppställer börja försvinna och det skulle bli mindre svårt för rika och fattiga att samarbeta i vänligt samförstånd.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Del 5. Paragraf 25-30.

25. Om kristna lärosatser rådde skulle de respektive klasserna inte bara bli förenade i vänskapens band utan också av broderlig kärlek. För de skulle förstå och känna att alla är barn av samma gemensamme Fader, som är Gud, och att alla har samma slutgiltiga öde, som är Gud själv, som ensam kan göra både människor och änglar absolut och fulländat saliga, och att alla är återlösta och gjorde till Guds söner genom Jesus Kristus, ”den förstfödde bland många bröder”; att naturens välsignelser och nådens gåvor tillhör hela människosläktet gemensamt; och att arvsrätten till Guds rike inte skall nekas någon utom den ovärdige. ”Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar”. (Rom 8:17). Så är ordningen för plikter och rättigheter som utläggs för världen i Evangeliet. Skulle inte ett samhälle genomsyrat av dessa idéer alla stridigheter genast upphöra?

26. Men Kyrkan som inte nöjer sig med att bara peka ut botemedlet tillämpar det också. För Kyrkan gör sitt yttersta för att undervisa och träna människan, och att utbilda dem och genom sina biskopar och prästers medling sprida sina saliggörande läror vitt och brett. Hon försöker påverka sinnena och hjärtana så att alla frivilligt kan underkasta sig att formas och ledas av Guds bud. Det är just i denna viktiga och avgörande sak allt hänger på att Kyrkan innehar en kraft unik för henne själv. De redskap hon arbetar med har hon fått av Jesus Kristus själv och har hämtat sin verkan från Gud, med syftet att nå människornas hjärtan. Endast dessa kan nå det innersta i människors hjärta och samvete, och förmå människan att handla av pliktkänsla, lägga band på sina passioner och lustar, att älska Gud och sina medmänniskor och att med mod bryta allt som förhindrar vägen till dygd.

27. På detta område behöver vi bara för ett ögonblick erinra oss om de exempel som finns bevarade i historien. Om dessa ting kan det inte finnas ett spår av tvivel att det civila samhället blev rakt igenom förnyat genom de kristna institutionerna och att människorasen i kraft av denna förnyelse blev upplyft till bättre ting. Ja att den hämtades tillbaka från död till liv, och till ett så underbart liv att inget så fulländat blivit känt förut eller kommer att göra sig känt i tiden framför oss. I denna lycksaliga förvandling är Jesus Kristus både startpunkten och slutet, då allting kommer från Honom och till Honom skall allting också återbördas. För när människosläktet genom ljuset i Evangeliets budskap fick höra om det stora mysteriet, Ordet inkarnering och människan återlösning, ett i Jesu Kristi liv, Gud och människa, som genomsyrar vare folk och nation, och tränger igenom dem med Hans tro, Hans bud och Hans lagar. Och om det mänskliga samhället nu skall helas kan detta inte göras på något annat sätt än genom ett återvändande till kristet liv och kristna värden. När ett samhälle faller sönder är det hälsosamma rådet till dem som vill återställa det att peka på de principer på vilket det byggdes, för syftet och fulländningen av en sammanslutning är att sträva mot och uppnå det för vilket det skapades, och dess ansträngningar skall drivas och inspireras av det slutmål och syfte som var anledningen till dess födelse. Att fjärma sig från sitt ursprungliga inrättande innebär alltså sjukdom och att gå tillbaka till det tillfrisknande. Och detta kan försäkras med största säkerhet både när det kommer till hela samhällets välfärd och den medborgarklass, som utgör det överlägsna mertalet, som tjänar sitt uppehälle genom sitt arbete.

28. Inte heller ska det förmodas att Kyrkans omsorg är så upptagen med sina barns andliga angelägenheter att det går ut över deras världsliga och jordiska intressen. Hon önskar att de fattiga till exempel skall resa sig ur fattigdom och nöd och förbättra sina livsvillkor och för att uppnå detta gör hon stora ansträngningar. Genom det faktum att hon kallar människor till dygd och övar dem i dess utövande stödjer hon detta i högsta grad. Kristen moral leder, när den tillämpas tillbörligt och fullt ut, av sig själv till världslig framgång då den förtjänar Guds välsignelse som är källan till all välsignelse. Den håller med kraft tillbaka habegäret och njutningstörsten – två plågor vilka för ofta gör människan utan självbehärskning erbarmlig fastän omgärdad av överflöd (1 Tim 6:10); den får människor att hushålla med resurser, den lär dem att vara nöjda med ett enkelt leverne och håller dem utom räckvidd för de laster som inte bara slukar små inkomster utan även stora förmögenheter och förslösar goda arv.

29. Kyrkan ingriper vidare direkt å de fattigas vägnar genom att upprätthålla många sammanslutningar som hon vet är effektiva för att bekämpa fattigdom. Här har hon alltid lyckats så väl att hon även har fått sina motståndare att hylla henne. Sådan var niten av broderlig kärlek bland de första kristna att många av dem som hade det bättre ställt berövade sig själva på sin egendom för att kunna bistå sina bröder; när ”ingen av dem led någon nöd” (Apg 4:34). Till diakonämbetet, som instiftades just för detta ändamål, gavs av Apostlarna ansvaret för den dagliga utspisningen; och Aposteln Paulus trots tyngd av omsorgen om alla kyrkor, tvekade inte att företa sig mödosamma resor för att ge de troendes allmosor till fattigare kristna. Tertullianus kallar dessa gåvor, givna frivilligt av kristna i sina församlingar, ”fromhetslager” eftersom för att citera hans egna ord de användes till ”för att föda de nödställda, begrava dem, att stötta utblottade och faderslösa unga och jungfrur, att sörja för de gamla och att hjälpa de skeppsbrutna.

30. På så sätt skapades stegvis arvet vilket Kyrkan har vaktat med andaktig omsorg som de fattigas arvedel. Ja för att spara dem skammen att tigga har Kyrkan erbjudit hjälp åt de nödställda. De rika och de fattigas gemensamma Moder har överallt väckt välgörenhetens hjältemod och har skapat religiösa sammanslutningar och många andra nyttiga institutioner för hjälp och barmhärtighet, så att nästan inga sorters lidande finns på vilka man inte kan finna hjälp. I våra dagar finns många, vilka likt gamla tiders hedningar, försöker klandra och fördöma Kyrkan för denna utomordentliga välgörenhet. De vill i dess ställe skapa ett system för att hjälpa organiserat av staten. Men inget mänsklig ombesörjande kommer någonsin kunna mäta sig med den kristna välgörenhetens hängivenhet och uppoffring. Kärleken, som är en dygd hör hemma i Kyrkan, för dygd är det inte om den inte kommer från Jesu Kristi Allraheligaste Hjärta, och den som vänder Kyrkan ryggen kan inte vara nära Kristus.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Del 6. Paragraf 31-33.

31. Det kan dock inte betvivlas att för att uppnå detta vi strävar efter, måste inte bara Kyrkan utan alla mänskliga aktörer, vara samstämmiga. Alla som är berörda av saken skall vara av samma mening och efter förmåga agera gemensamt. Det är i detta precis som med försynen som styr världen att händelsers resultat ofta inte kommer till skott om inte alla delar samarbetar. Det är därför tillräckligt att undersöka hur staten skall delta i detta förbättrings- och hjälparbete.

32. Med staten syftar vi här inte på det specifika statsskick som föreligger i den eller den nationen, utan Staten rätt förstått, vilket betyder, vilket styrelseskick som helst som i sina institutioner överensstämmer med sunt förnuft och den naturliga lagen, och den gudomliga vishetens påbud vilka vi har utlagt i encyklikan ”Immortale Dei”. Den viktigaste plikten för Statens härskare är därför vara att säkerställa att lagarna och institutionerna, den generella utformningen och administrationen av det offentliga, skall i sig själva vara sådana att de förverkligar gemensam välgång och privat framgång. Detta är gott statsmannaskaps rätta räckvidd och de styrandes uppgift. En Stat växer och frodas framförallt genom moraliskt styre, välreglerat familjeliv, respekt för religion och rättvisa, det återhållsamma och rättvisa upptagandet av skatter, framsteg i konsterna och handeln, jordens rika överflöd; ja genom allt som gör medborgarna bättre och lyckligare. Häri ligger också i de styrandes makt att gynna alla klasser i Staten, och bland de övriga att på yttersta sätt tillvarata de fattigas intressen; och detta i kraft av hans ämbete, och utan misstanke om otillbörlig inblandning eftersom det faller inom det offentligas domän att tjäna det allmänna bästa. Ju mer detta görs till gagn för de arbetande klasserna genom lagar ju mindre behov kommer det finnas att söka drastiska medel för att hjälpa dem.

33. Det finns en annan och djupare avvägning som inte får förloras ur sikte. I Statens ögon är allas intressen, vare sig hög eller låg, jämbördiga. Medlemmarna av de arbetande klasserna är av naturen medborgare och med samma rätt som de rika. De är verkliga delar vilka genom familjen lever det liv som utgör samhällets kropp; och det behöver knappast sägas att de är i varje stad i stort numerärt överläge. Det skulle vara oförnuftigt att försumma en del av medborgarna och favorisera en annan del och därför måste den offentliga makten noggrant och punktligt sörja för de arbetande klassernas välfärd och uppehälle; för annars skulle rättvisans lag vilken föreskriver att alla skall få sin beskärda del brytas. För att citera de kloka orden av Sankt Thomas av Aquino ”På samma sätt som delen och helheten på vissa sätt är identiska, så att vad som tillhör helheten på sätt och viss tillhör delen”. Bland de många och allvarliga uppgifter de styrande måste göra sitt bästa för att uppfylla för folket, är den första och viktigaste att agera rättvist – med den rättvisa som kallas distributiv – och som gäller alla klasser lika.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized