Del 1. Paragraf 1-6.

1. Att de nya ting som sedan länge har stört världens länder och hållit dem i en feberaktig spänning, för eller senare skulle ta sig från de politiska regionerna över till den praktiska ekonomins domäner är inte oväntat. Industrierna och deras metoder har totalförändrats och relationen mellan chefer och arbetare har omstöpts. Rikedomarna har samlats i händerna på några få och det stora flertalet har lämnats i fattigdom. Arbetarna har höjt tankarna om sig själva och skapat en starkare gemenskap mellan sig. Alla dessa ting, utan att även nämna sedeförfallet, har fört med sig påtagliga konflikter. Överallt är sinnena på spänn och i en rastlös väntan vilket ensamt räcker för att bevisa hur många starka uppfattningar som häri är inblandade. Denna situation tar upp vetenskapsmännens snille, de klokas vishet, de folkliga sammanslutningarna eftertänksamhet, lagstiftarnas insikt och de styrandes anvisningar. I denna stund är det tydligt att ingen annan fråga plågar så den mänskliga själen.

2. Därför vördnadsvärda bröder, som det vid tidigare tillfällen har varit nödvändigt att vederlägga falska läror, har vi skrivit till er å Kyrkan och hela samhällets vägnar. Vi har utfärdat skrivelser angående politisk makt, mänsklig frihet, statens kristna sammansättning och liknande områden, och vi har därför nu funnit det lämpligt att beröra arbetarklassens situation. Detta är ett område vi redan tidigare berört i förbifarten men i det föreliggande brevet kräver vårt apostoliska uppdrag att vi behandlar frågan på ett bestämt och detaljerat sätt så att inga missuppfattningar uppstår kring vilka principer som krävs för sanningen och rättvisans fastställande. Diskussionen är inte lätt och inte heller är den utan faror. Det är ingen lätt uppgift att definiera de relativa rättigheterna och de ömsesidiga skyldigheterna mellan rik och fattig och mellan kapital och arbete. Och faran ligger i det att sluga agitatorer är fast beslutna om att använda dessa åsiktsskillnader för att förvrida människors omdömesförmåga och uppvigla folket till revolt.

3. Hur som helst ser vi tydligt, och kring detta finns en bred samsyn, att något lämpligt botemedel snabbt måste hittas för det elände och lidande som så orättfärdigt fallit på majoriteten av arbetarklassen då de gamla hantverksskråna avskaffades under det förra seklet och inget annat organisatoriskt skydd sattes i dess ställe. Det religiösa medvetandet från förr har försvunnit från offentliga institutioner och åsidosatts i lagar. Därför har arbetaren gradvis isolerats och gjorts hjälplös i händerna på hårdhjärtade arbetsgivare och den okontrollerade konkurrensens girighet. Skadan har förvärrats av rovgirigt ocker vilket, även om det fördömts mer än en gång av Kyrkan, om än under andra förklädnader fortfarande utövas av giriga och vinningslystna människor. Till detta måste även tilläggas att hyrandet av arbetskraft och handelsverksamheten är koncentrerad till en förhållandevis liten grupp vilket gjort att ett litet antal mycket förmögna män kunnat lägga ett ok på de myllrande massorna inte mycket olikt slaveriets.

4. För att finna bot på dessa fel försöker socialisterna, genom att anspela på den fattiges avundsjuka mot den rike, avskaffa det privata ägandet och hävdar att individens egendom ska bli det allmännas egendom och handhas av staten eller kommunala organ. De anser alltså att genom att överföra egendomen från den enskilde till det offentliga skulle den nuvarande situationens onda ting ställas till rätta i den mån att varje medborgare skulle få sin beskärda del av vad som finns att tillgå. Men deras invändningar är så uppenbart verkningslösa för att lösa detta problem att vore de satte i verket skulle arbetaren vara den förste att lida av dem. Dessa lösningar är dessutom särskilt orättvisa då de skulle plundra de rättmätiga ägarna, förvanska statens funktion och skapa fullständig förvirring i samhället.

5. Det är obestridligt att när en man sysselsätter sig med lönande arbete är den drivande anledningen och motivet för hans arbete att skaffa egendom och följaktligen äga den som sitt egen. Om en man hyr ut sin styrka eller sitt kunnande till en annan så gör han det för att som kompensation få det som är nödvändigt för att tillfredställa sina behov och därigenom har han uttryckligen för avsikt att förvärva en full och äkta rättighet, inte bara till ersättningen utan också till det fria förfogandet över denna ersättning på det sätt han behagar. Om han följaktligen lever återhållsamt, sparar pengar och för att få större säkerhet investerar sina besparingar i land och jord, vilket bara är hans lön under en annan form, och huset som den arbetande mannen köpt skall alltså lika fullt som den lön han mottager vara till hans förfogade. Men det är precis i denna äganderätt, vare sig egendomen består av jord eller djur, socialisterna genom sin strävan att överföra egendomen från individerna till samhället i stort, slår mot varje lönetagares intresse eftersom det skulle frånta honom rätt att själv förfoga över sin lön och allt hopp om att öka sina tillgångar och förbättra sina livsvillkor.

6. Vad som dock är av större vikt är att lösningen de föreslår är uppenbart mot rättvisan. För varje människa har av naturen rätt att äga tillhörighet som sin egen. Detta är en av huvudskillnaderna mellan människan och djuren. Vilddjuret saknar förmåga att styra sig själv och är styrd av två instinkter vilka håller hans krafter på vakt, driver honom att utveckla dem på ett passande sätt, samt stimulerar och manar honom till handling utan någon viljekraft. Den ena av dessa instinkter är självbevarelsedriften den andra fortplantningsdriften. Bägge kan uppnå sina mål med hjälp av föremål i deras närhet men bortom denna gräns kan djuret inte gå för deras handlingar drivs enbart av deras känslor och i den speciella riktning dessa frammanar. Men med människan är det helt annorlunda. Hon besitter å ena sidan djurets natur i sin fullhet, och njuter följaktligen minst lika mycket som de andra djuren förverkligandet av materiella ting. Men den fulländade djurnaturen är ändå långtifrån människan i hennes fullhet och är i sanning enbart människans ödmjuka tjänarinna och skall stå till hennes tjänst. Det är anden, eller förståndet, som är den vikigaste beståndsdelen i oss mänskliga varelser och det är detta som gör en människa till människa och skiljer henne från vilddjuret. Av samma anledning är människan ensam i djurriket försedd med förnuft och det måste vara hennes rätt att äga inte bara ting för tillfälligt och pengamässig användning såsom andra levande varelser gör utan att ha dem i stabilt och permanent ägande.

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

One response to “Del 1. Paragraf 1-6.

  1. Martin

    Imorgon saligförklaras Giuseppe Toniolo, kallad ”Rerum Novarums apostel”. Kan vara intressant!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s