Del 2. Paragraf 7-12.

7. Detta blir än mer uppenbart om människans natur tas i beaktande lite mer djupgående. Människan greppar genom sin förnuftsförmåga oräkneliga mängder ting, länkar framtiden med nutiden, och är herre över sina egna handlingar, leder sin väg under den eviga lagen och Guds makt, vars försyn styr allting. Därför står det i hennes makt att använda denna valfrihet inte bara i ting som berör hennes nuvarande välfärd utan också sådant som hon bedömer kan vara till hennes fördel i framtiden. Därför skall människan inte bara äga jordens frukt utan även dess land och mark om avkastningen skulle behöva sparas för framtiden. Människans behov tar inte slut utan upprepar sig på nytt och även om de tillfredställs idag kräver de nya resurser imorgon. Naturen måste därför passande nog ha gett människan en källa som är stabil och alltid finns till hands för henne så att hon kan hämta resurser kontinuerligt. Detta stabila tingens tillstånd finner hon enbart i jorden och dess frukter. Det finns ingen anledning att föra in staten. Människan föregår staten, och ägde innan någon stat ännu formats rätten att sörja för sitt kroppsliga uppehälle.

8. Att Gud har givit jorden att användas och njutas av hela människosläktet kan på intet sätt användas för att förbjuda privat ägande. För Gud har givit jorden till människan generellt, inte på det sätt att alla utan undantag kan handla med den som de behagar, utan att ingen del av den har tillskrivits någon speciell och att det privata ägandets gränser har lämnats till att bestämmas av människans eget arbete och de olika folkens lagar. Även om jorden fördelats mellan privata ägare slutar den inte att tjäna allas behov då det inte finns någon som inte lever av vad den producerar. De som inte äger jorden deltar genom sitt arbete och det kan därför med säkerhet sägas att alla människors levebörd kommer antingen från arbete på ens egen mark, eller från en möda, en kallelse, som antingen betalas genom vad jorden själv frambringar eller genom det som ges som utbyte för vad jorden bringat fram.

9. Här har vi alltså ytterligare bevis att privat ägande är i linje med naturens lagar. Det som behövs för livets bestående och för människans välgång produceras i stort överflöd från jorden men inte förrän människan har brukat den och ägnat den sin omsorg och skicklighet. Nu när människan använder sitt sinnes förmågor och sin kropps styrka till att frambringa naturens frukter gör hon också den mark hon brukar till sin egen och på den del av jorden lämnar hon vad som kan kallas ett intryck av hennes personlighet, och det är därför inte annat än rättvist att hon skall äga den lotten som sin egen och har rätten att uppbära den utan att någon annan skall kränka denna rättighet.

10. Så starka och övertygande är dessa argument att det verkar otroligt att någon på nytt skulle framställa förlegade uppfattningar tvärt emot vad som här förklarats. De erkänner att det är acceptabelt för en privatperson att bruka jorden och dess frukter men att det är orättvist att någon ska äga antingen landet på vilket han byggt eller egendomen han har brukat. Men de som förnekar dessa rättigheter uppfattar inte att de bedrar människan på frukterna av hennes eget arbete. För jordens som bearbetas och brukas med omsorg och skicklighet förändrar fullkomligt till sitt skick; vad som förut var vilt är nu fruktbart, vad som förut var tomt ger nu överflöd. Den som har förändrat och förbättrat landet blir alltså så helt och hållet en del av det att de i hög grad blir oskiljaktiga och omöjliga att lösgöra från varandra. Är det rättvist att frukten av en mans svett och möda skall ägas och njutas av någon annan? Nej, det är rätt och riktigt att arbetets resultat skall tillhöra dem som har gett sitt arbete i det.

11. Med rätt är alltså den allmänna uppfattningen bland människor, utan påverkan från de få meningsmotståndarna som hävdat den motsatta uppfattningen, vilken har kommits fram till genom noggrant studium av naturen och dess lagar som legat till grund för ägandets spridning och praxis i alla tider, som välsignat det privata ägandet som är i samstämmighet med människonaturen och som leder på det mest omisskännliga sättet till fred och lugn i människans liv. Samma princip som bekräftas och genomdrivs genom de civila lagarna vilka så vida de är rättvisa får sin bindande kraft genom naturens lagar. Den gudomliga lagens auktoritet sätter gränser och förbjuder oss i de strängaste termer att åtrå det som tillhör en annan; ”Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller hans tjänare eller hans tjänarinna, inte heller hans oxe eller hans åsna, eller något annat som tillhör honom” (2 Mos 20:17).

12. Rättigheterna som här talats om och tillkommer varje människa individuellt ses i än starkare ljus när det betraktas i relation till människans sociala och privata åtaganden. Vid valet av civilstånd är det obestridligt att alla har den fulla rätten att följa Jesu Kristi råd att leva ogifta eller att binda sig genom äktenskapets band. Ingen mänsklig lag kan upphäva den naturliga och ursprungliga rätten till äktenskap eller på något sätt begränsa äktenskapets viktigaste och huvudsakliga syfte vilket helgats genom Guds auktoritet från begynnelsen; ”Varen fruktsamma och föröka eder” (1 Mos 1:28). Familjen är alltså ett ”samhälle” i människornas hus, ett litet samhälle skall erkännas men icke desto mindre ett riktigt samhälle och ett äldre än någon stat. Följaktligen har det speciella rättigheter och plikter vilka är tämligen oberoende av staten.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s