Del 4. Paragraf 19-24.

19. Det stora misstaget som görs i denna fråga som nu behandlas är att ansluta sig till tanken att en klass är naturligt fientlig till en annan och att den rike och arbetaren av naturen är menad att leva i ömsesidig konflikt. Så oförnuftig och falsk är den synen att den raka motsatsen är sann. På samma sätt som symmetrin i den mänskliga kroppen är resultatet av den passande föreningen av olika kroppsdelar är staten vigd av naturen att dessa två klasser skall leva i harmoni och samförstånd så att balansen i den politiska kroppen bevaras. Den ene behöver den andre; kapital fungerar inte utan arbete och inte arbete utan kapital. Gemensamt samförstånd resulterar i skönhetens goda ordning medan evig konflikt nödvändigt skapar förvirring och barbari. I förebyggandet av dylika stridigheter och för att begränsa dem är de kristna institutionerna fantastiska och talrika. För det första finns det ingen starkare mellanhand än religionen (var Kyrkan är uttolkaren och väktaren) för att hålla samman de rika och arbetarklassen samt påminna dem om deras plikter mot varandra och speciellt om rättvisans skyldigheter.

20. Av dessa plikter är följande bindande för proletärerna och arbetarna: att fullt och troget utföra det arbete som man fritt och rättvist enats om, aldrig förstöra egendom, aldrig skada arbetsgivarens person, aldrig hemfalla åt våld för att skydda den egna saken, inte delta i upplopp eller tumult, inta ha någon att göra med skälmska principers män som med skickliga löften om stora framsteg bearbetar folket och hetsar fram dåraktiga förhoppningar som vanligen slutar i onödiga sorger och smärtsamma förluster. Den rike ägaren och arbetsgivaren plikt är att inte se på deras arbetande människor som trälar utan att respektera varje människans värdighet, som en person med en kristen karaktär. De påminns vidare om att enligt naturligt förnuft och kristen filosofi är arbete i vinstsyfte något för människan hedersvärt och inte skamligt eftersom det tillåter henne att tjäna ett hederligt uppehälle. Att missbruka människor som om de vore saker i vinststrävande, eller att värdera dem enbart för deras fysiska styrka, är däremot sannerligen skamligt och omänskligt. Återigen kräver rättvisan att i relationen med den arbetande mannen måste religionen och hans själs bästa hållas i minnet. Följaktligen måste arbetsgivaren tillgodose att arbetaren har tid för sina religiösa plikter, att han inte utsätts för fördärvliga influenser och farliga tillfällen så att han förleds att försumma sitt hem och sin familj eller att förslösa sina inkomster. Vidare får arbetsgivaren inte pressa sina arbetare bortom vad de fysiskt förmår eller anställa dem för arbeten opassande för deras kön eller ålder. Hans stora och huvudsakliga plikt är att ge åt var och en vad som är rättvist. Utan tvekan måste innan det fastställs vilka löner som är rättvisa måste många saker beaktas, men rika ägare och arbetsledare skall ha i åtanke – att utöva utpressning mot den fattige och utblottade i vinstsyfte och att tjäna sin vinst på andras nöd är fördömt enligt alla lagar, mänsklig likväl som gudomlig. Att lura någon på den lön som rätteligen tillhör honom är en stor och himmelskriande synd. ”Se, den lön I haven förhållit arbetarna som hava avbärgat edra åkrar, den ropar över eder, och skördemännens rop hava kommit fram till Herren Sebaots öron.” (Jakobsbrevet 5:4). Slutligen måste de rika andäktigt avstå ifrån att sänka arbetarnas löner, vare sig genom tvång, genom bedrägeri eller ockeravtal och detta med goda skäl då den arbetande mannen i regel är svag och oskyddad och hans knappa tillgångar skall i proportion till dess litenhet betraktas som heligt. Skulle dessa bud där de blir noga åtlyda och satta i handling inte vara sig själva tillräckliga för att hålla nere alla strejker och alla dess orsaker?

21. Men Kyrkan som har Jesus Kristus som Herre och ledsagare strävar än högre. Hon framställer än mer perfekta regler och försöker att knyta samman klass med klass i vänskap och samförstånd. De jordiska tingen kan inte rätteligen förstås eller värderas om inte det kommande livet tas med i beräkningarna, det liv som inte känner någon död. Om tanken på ett kommande liv utesluts kommer omedelbart själva föreställningen om vad som är rätt och fel förgås, ja hela universums ordning skulle bli en ett mörkt och obegripligt mysterium. Den stora sanningen vi lär oss från naturen själv är också de stora kristna lärosatser på vilka religionens grundvalar vilar, att när vi har givit upp detta det nuvarande livet, skall vi verkligen börja leva. Gud har inte skapat oss för jordens förgående och övergående ting utan för de himmelska och eviga tingen. Han har givit oss denna värld som en exilort och inte som en bestående plats. När det kommer till rikedomar och andra sådana ting som människor kallar goda och eftersträvansvärda, vare sig vi har dem i överflöd eller saknar dem, när det gäller den eviga glädjen så är det likgiltigt, det viktiga är att använda dem korrekt. När Jesus Kristus med riklig nåd återlöste oss avlägsnade han inte de smärtor och sorger som i så hög grad är sammanvävda med varandra i vårt dödliga liv. Han omvandlande dem till sporrar till dygd och tillfällen till goda gärningar, och ingen människa kan hoppas på evig lön om han inte följer i sin Herres blodbestänkta spår. ”Om vi uthärdar med honom, skall vi också härska med honom” (2 Tim 2:12). Kristi verk och lidande vilket han accepterade av fri vilja har underbart gjort alla umbäranden och allt arbete ljuvare. Och inte enbart genom hans exempel, utan genom hans nåd och förhoppningen om evig ersättning, har han gjort smärta och sorg lättare att uthärda ”Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga (2 Kor 4:17). 22. Därför varnas de som ödet välsignat att rikedomar inte skänker frihet från sorg och inte är till någon hjälp för den eviga saligheten, utan snarare ett hinder (Matt. 19:23-24), att de rika skall darra inför Jesu Kristi förebråelse – en förebråelse så ovanlig i vår Herrens mun (Luk. 10:24) – och att en mycket utförlig redogörelse om allt vi äger kommer utkrävas till den Högste Domaren. Den största och viktigaste regeln i bruket av pengar är något den hedniske filosofen antydde, och som Kyrkan tydligt utlagt, och som inte bara gjort sig känd för människornas sinnen men också har bäring på deras liv. Den vilar på principen att det är en sak att ha rätten till ägandet av pengar och en annan att ha rätten att använda pengar efter eget gottfinnande. Privat ägande är som vi sett en naturlig mänsklig rättighet och att utöva denna rättighet såsom samhällsmedborgare är inte bara lagligt utan absolut nödvändigt. ”Det är lagligt” säger Sankt Thomas av Aquino, ”för en man att inneha privat egendom och det är också nödvändigt för människans fortbestånd”. Men om frågan ställs såsom ”hur skall ens egendom användas?” svarar Kyrkan utan att tveka med samme helige kyrkolärares ord: ”människan skall inte betrakta sina materiella egendomar som sina egna, utan som gemensamma för alla, och följaktligen utan tvekan dela dem med andra när dessa är i nöd”. Varav apostlarna med ”Bjud dem som är rika i denna tidsålder… att vara givmilda och gärna dela med sig” (1 Tim. 6:17-18). Sant är att ingen är tvungen att dela med sig till andra av vad som behövs för hans egna och hans hushålls behov, inte ens att skänka bort vad som är nödvändigt för att han tillbörligt skall kunna upprätthålla sin levnadsstandard, ”för ingen skall leva annat än passande”. Men när vad nödvändigheten kräver har fullgjorts och ens ställning skäligt tagits i beaktande blir det en plikt att ge till de fattiga av vad som blivit över. ”Era fat och bägare är fulla. Dela med er till de fattiga”. (Luk. 11:41.) Det är en plikt och inte (förutom i extrema fall) en rättvisa, av kristen kärlek, en plikt som inte genomdrivs av mänsklig lag. Men människornas lagar och domar måste ge plats åt Kristi den sanne Gudens lagar och domar, som på många sätt uppmanar Sina följeslagare att ge allmosor – ”Det är saligare att ge än att få” (Apg. 20:35); och som skall betrakta allt vad ni har gjort eller inte gjord för de fattiga som vad ni gjort eller inte gjort mot Honom själv – ”Allt vad ni har gjort för en av dessa minsta bröder, det har ni gjort mot mig” (Mat. 25:40). För att sammanfatta vad som sagts: den som från den gudomliga givmildheten fått en stor del av världslig välsignelse, vare sig den är yttre, materiellt eller intellektuell, har fått dem för syftet att använda dem till fulländandet av sin egen mänskliga natur, och samtidigt för att utnyttja dem såsom Guds försyns väktare, till gagn för andra. ”Han som har talang,” säger Gregorius den store ”se till att han inte döljer det som han har i överflöd, låt honom skynda sig till barmärtighet och generositet, han som har talang och skicklighet, låt honom gör sitt bästa för att dela användningen och nyttan därav med sina grannar.”

23. För dem som inte besitter rikedomens gåvor lär Kyrkan att i Guds ögon är fattigdom ingen vanära och att det inte är något att skämmas över att tjäna sitt levebröd genom arbete. Detta genomdrivs genom vad vi ser i Jesus Kristus själv ”han, som var rik, blev fattig för er skull” (2 Kor 8:9) och som är Guds Son och Gud själv valde att verka som och bli sedd som en snickares son och drog sig inte för att tillbringa en stor del av sitt liv som snickare själv ”Är det inte snickaren, Marias son ” (Mark 6:3).

24. Genom begrundandet av denna gudomliga Förebild är det lättare att förstå att det sanna värdet och ädelheten i människan ligger i hennes moraliska kvalitéer, det vill säga dygden, dygden som vidare är människans gemensamma arv, likvärdig i nåbarhet för hög likväl som låg, fattig som rik, och att dygden och dygden ensam, var den än återfinns, skall åtföljas av den eviga salighetens belöning. Nej Gud själv verkar snarare vända sig till dem som lider olycka, för Jesus kallar de fattiga ”saliga” (Matt 5:3) och i kärlek inbjuder han dem i slit och sorg att komma till Honom för tröst (Matt 11:28) och han visar den mildaste kärlek de ringa och de fattiga. Dessa betraktelser kommer ofelbart att hålla nere de bemedlades högfärd och inge hopp till de fattiga och uppmana de förstnämnda att vara generösa och de senare att vara återhållsamma i sina begär. På så sätt skulle barriären som högmodet uppställer börja försvinna och det skulle bli mindre svårt för rika och fattiga att samarbeta i vänligt samförstånd.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s