Del 5. Paragraf 25-30.

25. Om kristna lärosatser rådde skulle de respektive klasserna inte bara bli förenade i vänskapens band utan också av broderlig kärlek. För de skulle förstå och känna att alla är barn av samma gemensamme Fader, som är Gud, och att alla har samma slutgiltiga öde, som är Gud själv, som ensam kan göra både människor och änglar absolut och fulländat saliga, och att alla är återlösta och gjorde till Guds söner genom Jesus Kristus, ”den förstfödde bland många bröder”; att naturens välsignelser och nådens gåvor tillhör hela människosläktet gemensamt; och att arvsrätten till Guds rike inte skall nekas någon utom den ovärdige. ”Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar”. (Rom 8:17). Så är ordningen för plikter och rättigheter som utläggs för världen i Evangeliet. Skulle inte ett samhälle genomsyrat av dessa idéer alla stridigheter genast upphöra?

26. Men Kyrkan som inte nöjer sig med att bara peka ut botemedlet tillämpar det också. För Kyrkan gör sitt yttersta för att undervisa och träna människan, och att utbilda dem och genom sina biskopar och prästers medling sprida sina saliggörande läror vitt och brett. Hon försöker påverka sinnena och hjärtana så att alla frivilligt kan underkasta sig att formas och ledas av Guds bud. Det är just i denna viktiga och avgörande sak allt hänger på att Kyrkan innehar en kraft unik för henne själv. De redskap hon arbetar med har hon fått av Jesus Kristus själv och har hämtat sin verkan från Gud, med syftet att nå människornas hjärtan. Endast dessa kan nå det innersta i människors hjärta och samvete, och förmå människan att handla av pliktkänsla, lägga band på sina passioner och lustar, att älska Gud och sina medmänniskor och att med mod bryta allt som förhindrar vägen till dygd.

27. På detta område behöver vi bara för ett ögonblick erinra oss om de exempel som finns bevarade i historien. Om dessa ting kan det inte finnas ett spår av tvivel att det civila samhället blev rakt igenom förnyat genom de kristna institutionerna och att människorasen i kraft av denna förnyelse blev upplyft till bättre ting. Ja att den hämtades tillbaka från död till liv, och till ett så underbart liv att inget så fulländat blivit känt förut eller kommer att göra sig känt i tiden framför oss. I denna lycksaliga förvandling är Jesus Kristus både startpunkten och slutet, då allting kommer från Honom och till Honom skall allting också återbördas. För när människosläktet genom ljuset i Evangeliets budskap fick höra om det stora mysteriet, Ordet inkarnering och människan återlösning, ett i Jesu Kristi liv, Gud och människa, som genomsyrar vare folk och nation, och tränger igenom dem med Hans tro, Hans bud och Hans lagar. Och om det mänskliga samhället nu skall helas kan detta inte göras på något annat sätt än genom ett återvändande till kristet liv och kristna värden. När ett samhälle faller sönder är det hälsosamma rådet till dem som vill återställa det att peka på de principer på vilket det byggdes, för syftet och fulländningen av en sammanslutning är att sträva mot och uppnå det för vilket det skapades, och dess ansträngningar skall drivas och inspireras av det slutmål och syfte som var anledningen till dess födelse. Att fjärma sig från sitt ursprungliga inrättande innebär alltså sjukdom och att gå tillbaka till det tillfrisknande. Och detta kan försäkras med största säkerhet både när det kommer till hela samhällets välfärd och den medborgarklass, som utgör det överlägsna mertalet, som tjänar sitt uppehälle genom sitt arbete.

28. Inte heller ska det förmodas att Kyrkans omsorg är så upptagen med sina barns andliga angelägenheter att det går ut över deras världsliga och jordiska intressen. Hon önskar att de fattiga till exempel skall resa sig ur fattigdom och nöd och förbättra sina livsvillkor och för att uppnå detta gör hon stora ansträngningar. Genom det faktum att hon kallar människor till dygd och övar dem i dess utövande stödjer hon detta i högsta grad. Kristen moral leder, när den tillämpas tillbörligt och fullt ut, av sig själv till världslig framgång då den förtjänar Guds välsignelse som är källan till all välsignelse. Den håller med kraft tillbaka habegäret och njutningstörsten – två plågor vilka för ofta gör människan utan självbehärskning erbarmlig fastän omgärdad av överflöd (1 Tim 6:10); den får människor att hushålla med resurser, den lär dem att vara nöjda med ett enkelt leverne och håller dem utom räckvidd för de laster som inte bara slukar små inkomster utan även stora förmögenheter och förslösar goda arv.

29. Kyrkan ingriper vidare direkt å de fattigas vägnar genom att upprätthålla många sammanslutningar som hon vet är effektiva för att bekämpa fattigdom. Här har hon alltid lyckats så väl att hon även har fått sina motståndare att hylla henne. Sådan var niten av broderlig kärlek bland de första kristna att många av dem som hade det bättre ställt berövade sig själva på sin egendom för att kunna bistå sina bröder; när ”ingen av dem led någon nöd” (Apg 4:34). Till diakonämbetet, som instiftades just för detta ändamål, gavs av Apostlarna ansvaret för den dagliga utspisningen; och Aposteln Paulus trots tyngd av omsorgen om alla kyrkor, tvekade inte att företa sig mödosamma resor för att ge de troendes allmosor till fattigare kristna. Tertullianus kallar dessa gåvor, givna frivilligt av kristna i sina församlingar, ”fromhetslager” eftersom för att citera hans egna ord de användes till ”för att föda de nödställda, begrava dem, att stötta utblottade och faderslösa unga och jungfrur, att sörja för de gamla och att hjälpa de skeppsbrutna.

30. På så sätt skapades stegvis arvet vilket Kyrkan har vaktat med andaktig omsorg som de fattigas arvedel. Ja för att spara dem skammen att tigga har Kyrkan erbjudit hjälp åt de nödställda. De rika och de fattigas gemensamma Moder har överallt väckt välgörenhetens hjältemod och har skapat religiösa sammanslutningar och många andra nyttiga institutioner för hjälp och barmhärtighet, så att nästan inga sorters lidande finns på vilka man inte kan finna hjälp. I våra dagar finns många, vilka likt gamla tiders hedningar, försöker klandra och fördöma Kyrkan för denna utomordentliga välgörenhet. De vill i dess ställe skapa ett system för att hjälpa organiserat av staten. Men inget mänsklig ombesörjande kommer någonsin kunna mäta sig med den kristna välgörenhetens hängivenhet och uppoffring. Kärleken, som är en dygd hör hemma i Kyrkan, för dygd är det inte om den inte kommer från Jesu Kristi Allraheligaste Hjärta, och den som vänder Kyrkan ryggen kan inte vara nära Kristus.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s